Baksidan med att ha katt

Igår var en ganks bra dag. Jag tog mig till Team-dagarna (arbetsmarknadsdagar) på skolan tillsammans med Lisa. Målet var att hitta massa roliga gratissaker, vilket lyckades. Lite oväntat var att jag hittade fyra företag som jag ska kolla om jag kan söka jobb hos. Oväntat med tanke på att Team-dagarna riktar sig till civilingenjörer och ekonomer. Sen att anledningen till att jag pratade med de flesta av dessa företag var att jag ville ha gratissaker spelar ju egentligen ingen roll ;)

Sen fick jag besök av Malin från Östgötakatterna som kom med mat och sand samt ett medel som heter FortiFlora som vi hoppas kan stabilisera Nallas mage lite. Hon har varit lite krasslig i och med foderbytet. Även om Malin och jag pratade om ganska allvarliga saker (och att ingen katt hade lust att komma fram) så var det väldigt trevligt att träffa henne.

Sedan var det dags för kendo. Det var en riktigt rolig träning och vi hade besök av en Japansk tjej som bara var i Sverige tillfälligt för att hälsa på sin syster :D (Om jag har fattat det hela rätt så har hennes syster tränat med oss ett par gånger och hon pluggar i Sverige. Jag har dock inte lyckats gå på ett pass där hon har tränat, på grund av den långdragna förkylningen). Förutom att det var jättekul med besök så hade det också hänt något med min kendo. Förra helgen var jag på juniorläger med fyra av våra juniorer och vi fick köra mycket grunder (En utförligare rapport omlägret kommer i ett senare blogginlägg). Jag trodde att det inte var grunder jag saknade inför min 2 dan-gradering, men tydligen hade jag fel. Det var i alla fall en härlig känsla när näst intill alla mina stora men satt perfekt under passet och jag var lite förvånad över det också. Sen under ji-geiko så försökte jag att ha fokus och inte ösa på som en galning och göra två-stegs-tekniker. Jag blev dock mest frustrerad över att jag inte lyckades med två-stegs-teknikerna, så de blev väl lite sådär... Det känns lite stressande att veta att två-stegs-tekniker är nödvändiga för att man ska klara 2 dan-graderingen... Efter passet blev det bastu och vi bastade länge. Så när jag tog mig hemåt var jag ganska matt, på ett bra sätt.

Sen var det det där med baksidan med att ha katt... För när jag kom hem så stank det i lägenheten: Någon av katterna hade bajsat utanför lådan. Jag vet inte riktigt hur det hade gått till, för det låg bajs på flera ställen i lägenheten, men jag är säker på att det var en olycka och inte protestbajsande. Så det var bara att ta och städa, trots att jag var så trött. Semlan hjälpte till lite genom att nosa och krafsa där det var äckligt (dvs bajs) men hon hjälpte inte till tillräckligt bra igårkväll för idag visade hon ytterligare ett ställe där hon tyckte att det borde städas. Men även om sånt här händer ibland så överväger fördelarna nackdelarna med katterna.

Nalla styr upp bloggen

Ja, nu är det Nalla som skriver här igen, men vad ska man göra när matte inte gör sitt jobb och skriver på bloggen?

Idag ska hon iväg och gör konstigheter. Hon har försökt förklara det för mig och det verkar som det hon gör innebär att låta högljutt, vifta med de där intressanta pinnarna och ha på sig kläder som luktar intressant.  Det ska tydligen vara nån typ av lek. Dessutom ska hon göra det tillsammans med minimänniskor den här helgen.

Men jag måste ju berätta hur fräck matte har varit. Hon bjuder dels gång på gång in min nemesis till vårat hem och även andra människor. Nu senast var det samma människa som tydligen ska vara betjänt åt oss den här helgen. Människan frågade om det var okej om hon försökte klappa mig och matte sa okej. Vilken fräckhet! Jag gick så klart inte med på det.

Uppenbarligen en photoshopad bild, det ser ju vem som helst för det där skulle jag aldrig gå med på.

Sen har matte börjat klappa på mig också trots att jag inte ligger ner. Det är jättekonstigt för det är ju så fel, men ganska skönt ändå... Fast jag måste ju se till att hon inte tror att hon kan göra vad som helst med mig, så jag ser till att visa att det inte är okej då och då.

Spinn!

Det är inte så lätt att blogga när det känns som om det inte händer nåt, varken i mitt liv eller i katternas. Det har ju självklart hänt saker sedan jag bloggade senast: Jag var och badade i Linköpings badhus tillsammans med min syster och fick hälsa på min systerson Albin både före och efter badet. Sen var jag på växtmarknad med Olle, där jag åter igen träffade på Josefin och Albin, den här gången bara en kort stund. Hela marknadsbesöket slutade i en tur i Vallaskogen och ett halvtkilo svamp av sex olika ätliga arter. Olle tog massa fina bilder under dagen och ni kan se några av dem här (tryck "Prev" uppe i vänstra hörnet för att komma till nästa bild).

Men jag har faktiskt nåt att blogga om när det gäller katterna också. Idag gjorde Nalla ett tydligt framsteg: Hon spann!!! Och inte bara det, utan hon sökte sig mot min hand och lät mig klappa trots att hon stod upp (hon brukar alltid springa iväg annars).

Nu ska ni inte tro att det var särskilt vänligt eller gosigt: Nalla var jätteirriterad på mig och försökte hitta en öppning så hon kunde slå till. Jag tror hennes problem var att jag hade hittat precis rätt ställe att klia på, men samtidigt var hon inte helt bekväm med situationen även om det var såååå skönt. Det är inte alltid lätt att vara katt.

Nu kommer det bli (fortsatt) hårdträning i klappande.

En framtida spinnmaskin?

Det är ju faktiskt min fåtölj!

Min fåtölj är inte bara en plats som jag gillar utan även Nalla och Semlan tycker den är jättebra. Detta resulterar i problem när jag och nån av katterna tycker att vi ska använda den samtidigt. 

Det händer att jag lämnar fåtöljen en stund för att finna att det ligger en katt i den. Är det Semlan är det lätt att få tillbaka den, man behöver bara påpeka vänligt att det är min plats (gärna i kombination med lite klappträning) så tycker hon att det blir för läskigt och överlåter platsen till mig.

Nalla däremot är ju tuffare och anser att det är hon som styr och ställer. Så idag när jag gjorde lunch passade hon på att lägga sig på den perfekt uppvärmda platsen och sen strunta i att flytta sig. Nåväl, tänkte jag och tog en risk och satte mig bredvid. Nalla tittade lite konstigt på mig, men låg kvar. Jag satte mig lite bättre till rätta och hon låg fortfarande kvar. Jag klappade lite och hon låg kvar, även om hon blängde lite då och då. Jag fick ingen uppläxning, trots att jag var jobbig, men jag fick inte heller tillbaka min fåtölj. Till slut övergav jag min taktik och testade en ny som faktiskt fungerade: Jag lockade bort henne med godis. Fåtöljen var återerövrad!

Nalla vägrar att flytta sig från fåtöljen (Ni får ursäkta den dåliga bilden, min webbkamera var den enda kamera jag hade tillgänglig just då)

Detta ger mig i alla fall hopp om att jag en dag kommer få ha en katt i knäet och kanske till och med ganska snart =)

Ett år med katterna

Nu har jag varit stödhem åt Nalla och Semlan i ett helt år. Allt började våren 2010 då en kompis på kendon hade blivit stödhem åt två skygga katter från Östgötakatterna och själv saknade jag katt nåt så enormt. Tankarna började snurra: Skulle kanske jag kunna vara stödhem under mitt sista studieår? Efter att ha pratat igenom det med vänner och bekanta valde jag att skicka ett mail med en ansökan om att få bli stödhem. Ett litet tag senare fick jag ett positivt svar och med följde två foton: Ett på Nalla och ett på Semlan. Men innan jag blev helt godkänd var det hembesök som gällde och jag blev godkänd där också efter att ha godkänt det mer än rimliga stödhemsavtalet.

Dagarna innan katterna kom ägnade jag mig åt att kattsäkra lägenheten: Plocka undan allt onödigt och ömtåligt, sätta fast allt ömtåligt som var kvar med hjälp av häftmassa, kolla alla socklar så att det inte fanns några hål de kunde krypa in i, se till att skåp med hål i inte gick att öppna av nyfikna katter och möblera lådorna undre sängen så att de bildade ett perfekt kattgömställe.

Så kom katterna. De släpptes in under sängen direkt och sedan var de nöjda där. Första veckan ägnade jag mig åt att vara borta från lägenheten så mycket som möjligt medan katterna spenderade större delen av tiden i tryggheten under sängen. Under första veckan var Nalla ute ett par gånger i lägenheten så att jag såg henne.

Första kortet på Nalla, första gången jag såg henne ute.

Första helgen de bodde i min lägenhet åkte jag hemhem och när jag kom tillbaka kollade jag givetvis efter katterna och efter spår av dem. Det hela slutadde med att Nalla lyckades skrämma mig genom att ha hittat sitt nya gömställe i fönstret, bakom pianot. En plats som hon älskar än idag.

Bästa platsen än idag.

Under detta år med katterna har jag fått många fina stunder som jag kommer ihåg så väl: Första gången Nalla tog en godisbit från min hand. När Semlan vågade sig ut för första gången för att leka med snöret. Nalla som låter sig bli klappad av min hand. Semlan som efter nästan ett år äntligen vågar bli smekt på med fjädervippan. Och mycket annat.

Snöret lockade ut hemliga Semlan.

Bilden som bevisade för alla att jag hade två katter ;)

För inte alls för längesen fick jag äntligen klappa Semlan med fjädervippan.

Blev det som jag förväntade mig när jag skickade det där första mailet? Nej, inte riktigt får jag väl lov att erkänna. Detta var min allra första närkontakt med skygga katter och även om jag läst på så mycket jag kunde, insåg jag inte riktigt att de var så skygga. Jag hade hoppats på att kunna klappa båda innan julen, men fick bara klappa Nalla och då bara med muta. De har tagit tid på sig och kommer ta ännu mer tid på sig innan de blir helt tama, men det går hela tiden framåt genom att ha ”De tre T:na” som ledord:

Tid. Tålamod. Tillit.

Jag har haft tur som haft Nalla som min lärare när det gäller skygga katter. För hon har hela tiden sagt till mig om jag gått för långt, utan att riva mig (om jag inte varit för dålig på att läsa henne). På så sätt har jag kunnat testa att pusha gränsen för vad hon tål och jag kan använda det jag lärt mig av henne på Semlan också.

Även om jag hade förväntat mig att det skulle vara lite annorlunda, så ångrar jag inget, för det är så härligt att se dem utvecklas. Dessutom är de väldigt trevliga katter, trots att de är ”skyggisar” och har en bra bit kvar innan de flesta kommer räkna dem som ”riktiga katter”.

Min bästa lärare när det gäller hanteringen av skygga katter

Att vara stödhem åt Östgötakatterna har varit enkelt: Jag vet att jag kan kontakta dem så snart det blir några problem eller jag behöver allmänna råd om katterna.

Semlan och Nalla, mina älsklingar i ett år nu.

Peppad

Förra helgen var en bra helg. Det började med att anime-konventet Närcon var på universitetet, så jag, Karin och Olle var ute på cosplay-spaningspicknick (och råkade få sällskap av lite fler) på förmiddagen. Cosplay är när man klär ut sig till fiktiva karaktärer. Vi fick se en massa fina dräkter under de två timmarna vi satt och fikade.

Sedan på eftermiddagen bar det av mot Orust för kendo- och iaidosektionens Sektionsaktivas helg. Jag körde andra halvan av sträckan (dvs från Jönköipng). Det var en ganska spännande körupplevelse för rätt som det var bestämde sig regnet för att bara ösa ner och man fick köra väldigt sakta för att se nåt alls. Vi kom fram till slut och vi åkte inte fel en enda gång!

Under helgen ägnades det mycket tid åt olika möten som rörde sektionen (allt kan väl egentligen inte kallas möten, för mycket var ganska spontant :P). De flesta av dessa möten var väldigt intressanta och inspirerande. Jag känner mig väldigt peppad inför höstterminen både när det gäller min egen träning (målet är att äntligen ta 2 dan, fjärde gången gillt...) och för styrelsearbetet och juniorträningen. Så länge jag är kvar i stan och är arbetslös så kommer jag ju ha ganska mycket tid att lägga på klubben.

Mellan alla möten hann vi också med att leka lite och bada i havet.

Mot badplatsen! (Bilden är lånad från Matilda)

Det var en helt underbar helg och det var så härligt att byta bort fula Ryd mot vackra Orust, om så bara för ett par dagar.

Framsteg

Ibland kommer framsteg med katterna lite oväntat. Ett sådant framsteg gjorde jag med Semlan för ett par dagar sen.

Semlan har alltid avskytt att bli petad på och hoppar oftast en meter åt motsatt håll om man försöker nudda henne. Av denna anledningen avskydde hon också fjädervipporna: Jag försökte ju klappa med dem. Därför jag jag upp vipporna, då hon verkade mer rädd för dem än för min hand till och med. Under den senaste tiden har jag istället försökt få henne att självmant söka sig mot min hand med hjälp av klickerträning. Resultatet var väl kanske inte jättegivande, men jag tror hon blev lite säkrare.

Så för ett par dagar sen fick jag för mig att testa att klappa henne med "fel" ände av fjädervippan och träna på det med hjälp av klickerträning: Så fort jag fick nudda henne med vippan klickade jag och sen fick hon godis. Sen ökade jag tiden jag klappade och la krav på hur hon skulle bete sig (ignorera vippan) innan hon fick klick och belöning.

Resultatet efter två dagar:

Jag får till och med klappa med den förhatliga fjäderprydda delen av fjädervippan.

En del som jag tycker är viktig i klapptränandet är att man respekterar kattens åsikter: Ryggar katten tillbaka lite, men fortfarande är kvar på platsen är det okej att fortsätta. Går/flyr däremot katten iväg så bör den få ha sitt egna utrymme ifred; den har ju tydligt visat att den inte vill. Jag tror att om katten får lov att säga ifrån och man lyssnar på vad den har att säga så får man en tryggare katt. Ska jag se det själviskt också så resulterar det i färre kattrelaterade skador hos mig också, eftersom katterna lär sig vilka signaler jag reagerar på för att låta dem vara. Nalla behöver till exempel bara höja tassen för att jag ska dra mig undan och det vet hon, så hon ger mig oftast tid att agera innan hon slår till mig (om jag inte gjort nåt fruktansvärt som behöver straffas ordentligt).

Så, det var allt jag hade att rapportera om framsteg, ni fick ju till och med en liten bonus om min syn på klappträning ;)