Det här inlägget kommer inte handla om Nalla och Semlan utan om en annan svartvit skönhet. I helgen har jag nämligen varit kattvakt åt min kompis katt Stig. Precis som mina katter så har Stig också varit hemlös och är köpt från ett katthem. Till skillnad från mina så har han aldrig varit skygg, utan bara lite feg =)
"Hej, vill du kela med mig?"
Han är en riktigt kelsjuk katt, i alla fall när matte inte är hemma. Igårkväll så kom han springande när jag letade efter honom för att han ville ha kel. Detta trots att jag på förmiddagen hade utsatt honom för nåt jättehemskt: koppelpromenad utomhus.
"Mer kel?"
Lite lek (en hel del) blev det också, men det är svårt att få bra bilder på en katt som leker, särskilt om man måste ha leksak i en hand och kamera i den andra ;)
Jag har tittat lite på gamla inlägg i Östgötakatternas blogg och när jag gjorde det igår insåg jag att det var nästan exakt ett år sedan mina katter gick från att bli hemlösa till att ha ett hem (även om de inte har ett permanent hem ännu, jag hoppas dock att jag i till slut ska kunna ge dem det...). Detta var vi givetvis tvungna att fira, så katterna fick dela på en burk lyxkattmat med tonfisk och musslor:
"Ge hit maten, nu!"
Nalla var tvungen att visa hur modig hon var för att få maten, då jag placerade matfatet så hon var tvungen att gå över mina ben och bli klappad en massa. (Semlan behövde inte göra så här otäcka saker för att få sin mat)
Tonfisken var väldigt uppskattad, men klapparna var lite mindre uppskattade ;) Efter festmåltiden trodde jag att firandet var över, men tji fick jag för katterna skulle överraska mig. Katterna la sig tillsammans i fåtöljen, något som händer väldigt sällan, så jag tänkte att jag skulle utnyttja det: Semlan avskyr att bli klappad på med fjädervippan, men Nalla tycker att det är väldigt trevligt så hon skulle få visa det för Semlan.
Båda katterna låg kvar när jag började klappa Nalla med fjädervippan. Sedan bestämde jag mig för att byta fjädervippan mot handen. Först var Nalla ganska spänd, men efter ett tag slappnade hon av och la sig till rätta. Det var till och med så skönt att hon rullade ihop sig lite så som katter gör. Vår kelstund höll på i minst fem minuter! Efter det tröttnade jag och tyckte att det var bäst att sluta innan Nalla tröttnade. Jag kelade dock ytterligare en gång med henne och då tror jag att jag nästan fick igång hennes "motor". Jag fick också klappa henne efter att hon lämnat den sköna fåtöljen.
Vackraste Nalla firade genom att låta sig bli kelad med.
Semlan överraskade också, dels genom att ligga kvar när jag kelade med Nalla och sen när hon låg kvar själv i fåtöljen: Semlan hatar som sagt fjädervippan och överhuvudtaget när jag försöker peta på henne och brukar hoppa undan som om hon fått en elektrisk stöt. Samtidigt så är hon väldigt kelig och sällskapssjuk: Hon ligger ofta och kråmar sig på golvet och ropar på Nalla när hon är uppe på bokhyllan. Min teori är att hon när hon upptäcker att varken fjädervippan eller jag är farliga så kommer hon bli en gospropp. Därför så försöker jag att med jämna mellanrum klappa henne. Igår gjorde jag det med fjädervippan och hon sprang inte iväg direkt! Fick stryka henne med vippan rätt länge, även om hon visade att det var konstigt och lite obehagligt. När jag försökte stryka henne på huvudet fick hon nog och flydde, men nu vet jag att jag inte ska försöka klappa henne på huvudet. Detta var ett jättestort framsteg.
Sötaste Semlan lät sig bli klappad med fjädervippan.
Så jag fick också presenter när vi firade att katterna varit infångade i ett år :D
Besök gärna Östgötakatternas blogg och se om du kan göra något för Nalla och Semlans släktingar som söker hem (både stödhem och permanenta hem).
Jag trodde jag skulle tappa sugen för kendo ett tag nu efter den misslyckade graderingen, men det stämde bara i en dag eller två. Idag på förmiddagen läste jag en facebook-uppdatering om hur en person klassades som galen för att ha gjort massa extra kakarigeiko. Genast kände jag mig jättekendosugen, speciellt på kakarigeiko (Det är en övning där mottagaren visar vad man ska hugga, och snabbt ska det gå). Det var längesen jag hade det riktiga suget efter kendo och det känns bra att veta att det fortfarande finns där. Tyvärr dröjer det ända till imorgonkväll innan jag får träna på riktigt...
Men jag fick i alla fall vifta lite med min bambupinne idag: Vi hade ett prova-på-pass för ett gäng 9:or från idrottsprofilen på Tokarpsskolan. Anders höll passet och Kalle, Lollo och jag hjälpte till. Totalt var vi cirka 20 personer i vår lilla dojo. Det var trångt, men funkade helt ok. De fick en liten historielektion om kendo och sedan hugga lite i luften och lite på shinaier i par. Till slut fick de hugga på oss i rustning. Sammanfattning på det: AJ! De var visserligen duktiga för att bara ha kört kendo i en timme, men de högg hårt och jag råkade få gruppen med de stora killarna... Jag är glad att vi hade en övning där man kunde välja vad de skulle hugga, för min högra underarm blev ganska död och det är inte så kul att ta emot baseball-do. Sedan blev det en liten matchuppvisning mellan Anders och Kalle där jag fick dömma och till slut huggring. Men trots allt var det väldigt kul att de ville komma och testa på kendo =)
Längtar tills träningen imorgon, jag vill hugga lite folk i huvudet ^^
Den gångna helgen ägnades helt och hållet åt kendo: Det var dags för årets omgång av Sugo och Etsuko cup nere i Malmö. Jag var inte särskilt taggad inför helgen, främst på grund av att jag skulle försöka gradera till 2 dan för tredje gången. Som ni troligen kan lista ut av rubriken på det här inlägget så klarade jag mig inte :(
Matstopp gjordes på Max utanför Värnamo. Här är tjejerna.
Men jag börjar från början av helgen, för det hände ju mycket mer än bara graderingen. Det första jag gjorde, innan jag ens kommit till bilen var att halka på isen och skaffa mig ett blåmärke på höften som kändes under hela helgen (och nu med) samt mosa chokladmuffinsen som jag enligt (min egen) tradition bakat inför resan. Jag var dock inte den enda som isen lyckades besegra... Efter att vi lyckats få in allt i bilen bar det iväg. Först ett kort stopp i Motala för att plocka upp den sjunde personen i vårat gäng och sedan vidare mot Malmö.
James (with slightly "crazy face") och Kalle. (Det är James fel att vi behövde prata engelska hela helgen ;P)
Bilresan ner var... intressant =P Bilen gjorde lite konstiga ljud som beskrevs som en korsning mellan en helikopter och en minigun och gav upphov till en hel B-skräckfilm med uppföljare "The Sound" komplett med zombies. Fast det mest skrämmande med ljudet var när det plötsligt tystnade och alla trodde att vi hade tappat något och väntade på att bilarna bakom oss skulle börja krasha. Inget sådant hände som tur var så det hela blev rätt komiskt efteråt. Resan fylldes i allmänhet av konstig humor och mycket flum.
Vi har en spion bland oss... Huskvarna-folket hade stannat på samma Max vid samma tid som vi. Anders (LBK) och Mattias (HKK) på bild.
På lördagen var det dags för tävling och dagen började med Etsuko cup, det vill säga dam-tävlingen. Min första match var mot Karolina Göransson från Malmö. Det var fjärde gången vi mötts i match på mindre än ett år och hon vann den här gången också, så fjärde gången är inte gillt. Någon gång ska jag se till att vinna över henne. Jag kom ut ur poolen, eftersom den tredje personen i poolen inte dök upp. Nästa match förlorade jag stenhårt, fast jag behöver inte skämmas så mycket då min motståndare var den som vann Etsuko cup.
Sen var det lång väntan innan jag skulle tävla igen, men det var inte en stillasittande väntan. Kyu-klassen, där vi hade fyra tävlande, gick efter Etsuko cup och då fick vi ta och hjälpa de som skulle tävla samt filma deras matcher. De gjorde bra ifrån sig, men det räckte inte riktigt ända fram till medalj.
I dan-klassen var det sedan dags för mig att tävla igen. Lottningen var dock inte till min fördel och i poolen mötte jag en från svenska damlandslaget och en från herrlandslaget med mycket mera erfarenhet än mig. Precis som väntat fick jag stordäng, men jag var relativt nöjd med min kendo. Men där slutade min tävlingshelg, eftersom jag inte skulle vara med i lagtävlingen på söndagen. Istället fick jag ta och hejja på mina två kvarvarande klubbkamrater och det var en del spännande matcher, men ingen klarade sig till medalj.
På kvällen var det dags för sayonara-party. Tyvärr slapp vi inte magdansösen och den höga volymen på musiken när hon dök upp, trots ägarbyte av restaurangen. Men förutom det var det väldigt trevligt.
Precis innan graderingen. Det är viktigt att utrustningen sitter snyggt och ordentligt.
Söndagen så var det allvar som gällde: Det var dags för gradering. Detta överskuggade hela helgen och jag var jättenervös inför den, med allt vad det innebär med gnällighet och svårt för att äta. Men som jag avslöjade redan i de första raderna så klarade jag mig inte. Tyvärr klarade sig inte heller Kalle som försökte på 3 dan. Varför jag inte klarade mig tror jag kan sammanfattas med att jag inte är tillräckligt otäck; jag måste lära mig pusha min motståndare mer (psykiskt, inte fysiskt) och ha mer kiai. Jag måste också lära mig att slappna av och köra kendo som är mer lik den jag kör på träningarna, för där är jag bättre.Vad jag kan glädja mig åt är att jag tydligen gjorde en jättesnygg kirikaeshi på min gradering. Det är dock surt att det är cirka nio månader kvar till nästa graderingstillfälle, och jag vet inte ens om jag har möjlighet att träna kendo då...
Första delen av min gradering med kirikaeshi och en ji-geiko.
Efter graderingen var det dags för lagtävling med tremannalag och jag stod vid sidan av och var allmän hjälpreda. Först ut var tjejernas lag och resultatet blev 1-0, 0-0, 0-0 vilket räckte till att vinna matchen. Sedan var det dags för den mest spännande matchen James, Anders och Kalle mot Enighet 1, ett riktigt läskigt lag. James var först ut och lyckades gå lika med 1-1. Anders gick också lika 1-1, mot hon från damlandslaget som jag mötte under lördagen. Sista matchen var alltså den avgörande matchen och den gick mot en av bronsmedaljörerna i lördagens dan klass. Det var en fantastiskt spännande match som Kalle tyvärr förlorade med 1-2. Otroligt bra kämpat av killarna. Värt att nämna är att Enighet 1 fick brons. Tjejernas andra match gick väldigt snabbt då de mötte polackerna som till slut skulle vinna lagtävlingen. Men de kämpade väldigt bra ändå och det känns som att vår klubbanda har fått sig en liten boost eftersom det gått väldigt bra, även om det inte varit resultatmässigt =)
Vägen hem blev i princip lika flummig som vägen ner, fast med lite mera trötthet och lite mera stress, då nybörjarträningen vid 19.30 inte hade blivit inställd. Flera gånger konstaterade vi att Malmö egentligen ligger för långt bort för att åka bil till.
Hela LBK-gänget efter en tävlingshelg.
Helgen blev väl på det hela rätt ok, men jag börjar tvivla mer och mer på att jag faktiskt vill bli bra på tävlingskendo. Fast det vore ju trevligt att vinna en match nån gång...
Nu till helgen är det dags för kendotävlingen Sugo cup nere i Malmö. Vi är sju från klubben som ska dit och tävla och två av oss ska gradera. Håll tummarna för mig på söndag morgon, för då ska jag försöka gradera till 2 dan för tredje gången. Tredje gången gillt säger man, eller hur?
Lottningen i poolerna ser lite sådär ut för min del, särskilt i dan-klassen. I dam-klassen (Etsuko cup) så möter jag Karolina Göransson i poolen. Det är fjärde gången på mindre än ett år som jag går match emot henne... Denna gången tänker jag vinna.
Jag har dock kommit fram till att tävling är egentligen ingenting jag vill satsa på (inte för tillfället i alla fall), jag är helt enkelt inte någon tävlingsmänniska. Fast den insikten kommer inte hindra mig från att åka på tävlingar, för även om vinnarinstinkten inte finns där så är det väldigt kul att tävla.
När man tävlar är det väldigt viktigt att ens shinaier är i bra skick och de kontrolleras innan tävling. Därför har jag hållt på att fixa mina shinaier under veckan. Det tar egentligen inte så lång tid att fixa en shinai, men om man gör saker emellan så tar det tid. Det var en helt ny och en gammal som skulle fixas och jag hade ett par "hjälpredor":
"Jag lovar att vakta den så att den inte gör nåt dumt."
"Jag vet att jag såg biten du saknade här nånstans."
Enligt katterna var shinaifixet väldigt roligt och intressant och det var ju kul att anfalla bamburibborna, snöret och smådelar. Nästan så att shinaien skulle kunna klassas som världens bästa leksak när den är isärplockad, men inte riktigt ;)
