Det blev bara fem år för Nalla och mig. För en månad sen, lördagen den 12 september, var jag tvungen att låta henne somna in. Efter knapp vecka med flera veterinärbesök blev hon ändå så dålig att jag fick åka in med henne akut till Albano djursjukhus på lördagsförmiddagen. Men inte trodde jag att det var så illa ställt att jag skulle få åka hem utan katt. Efter undersökningar som hon snällt tog sig igenom blev hon diagnoserad med FIP. För er som inte vet det är FIP en skitsjukdom som är obotlig och alltid dödlig (
läs här om ni vill veta mer om sjukdomen). Så valet var inte svårt, det var bara väldigt, väldigt jobbigt. Jag och Nalla fick en sista timme tillsammans, för jag behövde någon som kunde ta hand om mig när det var dags att ta ett sista farväl. Denna någon var min syster och jag är jättetacksam över att hon kom. Det kanske var själviskt av mig att vänta då Nalla hade svårt att andas, men hon fick syrgas och dropp och hon blev inte sämre under väntetiden och jag hade inte klarat av att vara alldeles själv.
Om vad som hände under veckan innan den lördagen har jag skrivit mer om
i ett inlägg på Östgötakatternas blogg och i det här inlägget tänkte jag mer fokusera på känslor och goda minnen.
En av de första bilderna jag har på Nalla. Hon var så liten när hon kom, fortfarande en ungkatt.
Nalla var en tuff katt på så sätt att jag kunde pressa henne utan att hon tog illa upp och blev ledsen och rädd, utan gick jag för långt så sa hon till. Hon lärde sig snabbt att det räckte att hota mig med tassen och under årens lopp blev det inte så många rivsår som man skulle kunnat tro när man först tänker sig att man ska ta hand om skygga katter. Och hon gav mig inget bitsår. Eller det är inte helt sant: vi hade en "lek" som gick ut på att jag höll fast en torrfoderpylla och hon skulle dra loss den och en gång bet hon hårt på mitt finger så det började blöda, men det var antagligen ett misstag.
Alltid nyfiken. Alltid peta med tassen.
Hon var också en väldigt snäll katt som stod ut med saker jag hittade på, särskilt allt eftersom hon blev modigare. Kombinationen med att hon var tuff och snäll och duktig på att vara tydlig med var hennes gräns gick gjorde att hon var en väldigt duktig lärare i hur man tar hand om och socialiserar vuxna, skygga katter. Hon var också under de sista åren (ofta) en duktig representant för att det går att få skygga katter tama. När jag fick gäster, om gästerna var lugna och snälla, kom hon ofta fram och till och med ville ha kel från dem.
Mysa kunde hon, även när hon var tvungen att trängas med mattes skolböcker.
Nalla som alltid ville verka så tuff och ha en hård yttre fasad var i själva verket ett riktigt gosmonster och hon kunde kela våldsamt. Hon "stegrade" sig gärna för att bli klappad av en hand som var lite högre upp. En gång när hon var extra kelsugen så lutade jag mig över henne och tänkte att jag skulle få en kärleksfull puff och strykning mot huvudet/ansiktet, så som man tänker sig att en katt gör (i alla fall på film). Men Nalla tog i för kung och fosterland smällde i huvudet mitt emellan mina ögon. Aj. Efter det lutade jag mig inte över henne utan nöjde mig med att hon fick "stegra" efter händer, för det var inte skönt att bli skallad av en katt.
Min trickkatt.
Hon må ha sett graciös ut, men Nalla var en ganska klantig katt. Min vän Olle brukar påstå att hon var den enda katt som han sett trilla när hon låg ner. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände den gången, men det är inte otroligt att det hände. Däremot var det sällan hon rev ner saker som krukor och sånt. Fast det kan bero på att jag är ganska duktig på att kattsäkra mitt hem.
Buskatt
Den månad som har gått har varit riktigt jobbig: många tankar som snurrat runt och skuldkänslor som försökt tränga sig på som jag behövt värja mig från. Man misstänker att FIP utlöses av stress och det kan vara så att flytten till Stockholm var den utlösande faktorn. Samtidigt behövde jag verkligen flytta för att jag fick ett jobb här efter ett år med arbetslöshet. Jag visste dessutom inte att mina katter bar på coronaviruset, bara misstänkte eftersom det finns andra östgötakatter från samma koloni som gått bort i FIP (det är ett jättevanligt virus, så det är inget förvånande att det finns där det finns många katter). Men även om jag hade vetat säkert hade jag behövt flytta med katterna. Alternativet hade varit att låta dem bo kvar i Nässjö över hela sommaren och det hade varit ett sämre alternativ för både mig och dem. Och att en katt bär på coronaviruset betyder inte att FIP kommer att bryta ut, även om den blir stressad. Så jag slåss mot skuldkänslorna och försöker bygga mig en borg där de inte kan komma in, även om det är svårt.
Jag kämpar också mot vågor av förlamande sorg, även om de inte kommer lika tätt nu som i början. Och vissa gånger, när det passar låter jag vågorna skölja in över mig. För sörja måste man få göra, det är bara väldigt jobbigt om det kommer när man måste göra nåt annat.
Så nu är det bara Semlan och jag. Jag tror Semlan visste bättre än jag hur sjuk Nalla faktiskt var, för den sista veckan såg hon till att ligga i närheten av sin syster på ett sätt som jag sällan sett tidigare. Som om hon ville vaka och trösta Nalla. Semlan mår bra, men det märks att hon är väldigt ensam efter sin systers bortgång. Hon är mer kontaktsökande, men det känns också lite som om hon förlorat en del av sin egen trygghet och att hon är lite oroligare. Det är inte så konstigt: det här är nog första gången i Semlans liv som hon är alldeles ensam (så som det blir när jag jobbar eller åker bort). Jag kommer se till att vi utökar vår familj med en katt till så småningom, men just nu är det olämpligt då jag inte vet vad som händer med varken bostad eller jobb efter nyår. Det vore inte rätt vist mot mig, Semlan eller den nya katten att skaffa ny katt i ett sådant läge. Så tills mitt liv blir stabilare är det bara jag, Semlan och minnena av Nalla.
Systrar (antagligen var de halvsystrar)
Jag tänkte avsluta med de ord som jag avslutade blogginlägget hos Östgötakatterna med:
I mitt hjärta finns nu ett Nalla-format hål, men det är egentligen inget riktigt hål för där finns inte bara tomhet och saknad utan det är även fullt av kärlek och minnen av en liten katt som lärde mig så mycket och gav mig så mycket glädje.
Min pälskling som så ofta ställde upp som kudde
