tisdag 30 augusti 2011

Det är ju faktiskt min fåtölj!

Min fåtölj är inte bara en plats som jag gillar utan även Nalla och Semlan tycker den är jättebra. Detta resulterar i problem när jag och nån av katterna tycker att vi ska använda den samtidigt. 

Det händer att jag lämnar fåtöljen en stund för att finna att det ligger en katt i den. Är det Semlan är det lätt att få tillbaka den, man behöver bara påpeka vänligt att det är min plats (gärna i kombination med lite klappträning) så tycker hon att det blir för läskigt och överlåter platsen till mig.

Nalla däremot är ju tuffare och anser att det är hon som styr och ställer. Så idag när jag gjorde lunch passade hon på att lägga sig på den perfekt uppvärmda platsen och sen strunta i att flytta sig. Nåväl, tänkte jag och tog en risk och satte mig bredvid. Nalla tittade lite konstigt på mig, men låg kvar. Jag satte mig lite bättre till rätta och hon låg fortfarande kvar. Jag klappade lite och hon låg kvar, även om hon blängde lite då och då. Jag fick ingen uppläxning, trots att jag var jobbig, men jag fick inte heller tillbaka min fåtölj. Till slut övergav jag min taktik och testade en ny som faktiskt fungerade: Jag lockade bort henne med godis. Fåtöljen var återerövrad!

Nalla vägrar att flytta sig från fåtöljen (Ni får ursäkta den dåliga bilden, min webbkamera var den enda kamera jag hade tillgänglig just då)

Detta ger mig i alla fall hopp om att jag en dag kommer få ha en katt i knäet och kanske till och med ganska snart =)

onsdag 24 augusti 2011

Ett år med katterna

Nu har jag varit stödhem åt Nalla och Semlan i ett helt år. Allt började våren 2010 då en kompis på kendon hade blivit stödhem åt två skygga katter från Östgötakatterna och själv saknade jag katt nåt så enormt. Tankarna började snurra: Skulle kanske jag kunna vara stödhem under mitt sista studieår? Efter att ha pratat igenom det med vänner och bekanta valde jag att skicka ett mail med en ansökan om att få bli stödhem. Ett litet tag senare fick jag ett positivt svar och med följde två foton: Ett på Nalla och ett på Semlan. Men innan jag blev helt godkänd var det hembesök som gällde och jag blev godkänd där också efter att ha godkänt det mer än rimliga stödhemsavtalet.

Dagarna innan katterna kom ägnade jag mig åt att kattsäkra lägenheten: Plocka undan allt onödigt och ömtåligt, sätta fast allt ömtåligt som var kvar med hjälp av häftmassa, kolla alla socklar så att det inte fanns några hål de kunde krypa in i, se till att skåp med hål i inte gick att öppna av nyfikna katter och möblera lådorna undre sängen så att de bildade ett perfekt kattgömställe.

Så kom katterna. De släpptes in under sängen direkt och sedan var de nöjda där. Första veckan ägnade jag mig åt att vara borta från lägenheten så mycket som möjligt medan katterna spenderade större delen av tiden i tryggheten under sängen. Under första veckan var Nalla ute ett par gånger i lägenheten så att jag såg henne.

Första kortet på Nalla, första gången jag såg henne ute.

Första helgen de bodde i min lägenhet åkte jag hemhem och när jag kom tillbaka kollade jag givetvis efter katterna och efter spår av dem. Det hela slutadde med att Nalla lyckades skrämma mig genom att ha hittat sitt nya gömställe i fönstret, bakom pianot. En plats som hon älskar än idag.

Bästa platsen än idag.

Under detta år med katterna har jag fått många fina stunder som jag kommer ihåg så väl: Första gången Nalla tog en godisbit från min hand. När Semlan vågade sig ut för första gången för att leka med snöret. Nalla som låter sig bli klappad av min hand. Semlan som efter nästan ett år äntligen vågar bli smekt på med fjädervippan. Och mycket annat.
Snöret lockade ut hemliga Semlan.

Bilden som bevisade för alla att jag hade två katter ;)

För inte alls för längesen fick jag äntligen klappa Semlan med fjädervippan.

Blev det som jag förväntade mig när jag skickade det där första mailet? Nej, inte riktigt får jag väl lov att erkänna. Detta var min allra första närkontakt med skygga katter och även om jag läst på så mycket jag kunde, insåg jag inte riktigt att de var så skygga. Jag hade hoppats på att kunna klappa båda innan julen, men fick bara klappa Nalla och då bara med muta. De har tagit tid på sig och kommer ta ännu mer tid på sig innan de blir helt tama, men det går hela tiden framåt genom att ha ”De tre T:na” som ledord:

Tid. Tålamod. Tillit.

Jag har haft tur som haft Nalla som min lärare när det gäller skygga katter. För hon har hela tiden sagt till mig om jag gått för långt, utan att riva mig (om jag inte varit för dålig på att läsa henne). På så sätt har jag kunnat testa att pusha gränsen för vad hon tål och jag kan använda det jag lärt mig av henne på Semlan också.
Även om jag hade förväntat mig att det skulle vara lite annorlunda, så ångrar jag inget, för det är så härligt att se dem utvecklas. Dessutom är de väldigt trevliga katter, trots att de är ”skyggisar” och har en bra bit kvar innan de flesta kommer räkna dem som ”riktiga katter”.

Min bästa lärare när det gäller hanteringen av skygga katter

Att vara stödhem åt Östgötakatterna har varit enkelt: Jag vet att jag kan kontakta dem så snart det blir några problem eller jag behöver allmänna råd om katterna.

Semlan och Nalla, mina älsklingar i ett år nu.

lördag 13 augusti 2011

Peppad

Förra helgen var en bra helg. Det började med att anime-konventet Närcon var på universitetet, så jag, Karin och Olle var ute på cosplay-spaningspicknick (och råkade få sällskap av lite fler) på förmiddagen. Cosplay är när man klär ut sig till fiktiva karaktärer. Vi fick se en massa fina dräkter under de två timmarna vi satt och fikade.

Sedan på eftermiddagen bar det av mot Orust för kendo- och iaidosektionens Sektionsaktivas helg. Jag körde andra halvan av sträckan (dvs från Jönköipng). Det var en ganska spännande körupplevelse för rätt som det var bestämde sig regnet för att bara ösa ner och man fick köra väldigt sakta för att se nåt alls. Vi kom fram till slut och vi åkte inte fel en enda gång!

Under helgen ägnades det mycket tid åt olika möten som rörde sektionen (allt kan väl egentligen inte kallas möten, för mycket var ganska spontant :P). De flesta av dessa möten var väldigt intressanta och inspirerande. Jag känner mig väldigt peppad inför höstterminen både när det gäller min egen träning (målet är att äntligen ta 2 dan, fjärde gången gillt...) och för styrelsearbetet och juniorträningen. Så länge jag är kvar i stan och är arbetslös så kommer jag ju ha ganska mycket tid att lägga på klubben.

Mellan alla möten hann vi också med att leka lite och bada i havet.

Mot badplatsen! (Bilden är lånad från Matilda)

Det var en helt underbar helg och det var så härligt att byta bort fula Ryd mot vackra Orust, om så bara för ett par dagar.