Cykelvägarna i Tranemo är så raka så att man kan dö av tristess. Tur för mig att jag inte valde att gå till grustaget.
Eftersom jag varken var bekant med arten eller med platsen räknade jag inte med att få se någon, även om jag hoppades. Jag behövde inte gå så långt innan jag faktiskt fick syn på en. En hona (tror jag) som låg och solade på en sten.
Mönstret på ryggen är väldigt vackert och jag har fått höra att det skiljer sig från individ till individ. Naturvårdshanläggaren i Tranemo kommun håller tydligen på att försöka skapa en databas över de individer som finns i grustaget.
Sedan traskade jag runt hela grustaget i biologfart, med ögonen inställda på att se fler ödlor. Nu såg jag inga fler, men jag kanske hörde en som sprang iväg och gömde sig när den upptäckte mig, men jag vet inte vad för djur det egentligen var. Däremot såg jag andra intressanta saker, bland annat en massa bin. De flesta jag såg tror jag var vårsidenbin (Colletes cuniculaarius), men jag såg även några sandbin (troligen Andrena vaga).
Vårsidenbina känner att det är vår i luften. Som mest var det tre hanar på denna hona.
Att ha sandfärgade byxor på sig när man är ute och går bland insekter som bygger bon i sand kanske inte är det bästa ;) Men alla bin jag stötte på idag var snälla och det var bara den här som landade på mig.
De flesta bin hade fullt upp med att gräva bon i sanden. Här är ett sandbi.
Vy över grustaget. Det tog mig cirka två timmar att ta mig runt i det. Så blir det om man är biolog ;)
Till sist tog jag den raka, raka cykelvägen hem igen. Det var en väldigt trevlig tur och en plats jag planerar att besöka igen. Det var skönt att det var så tyst; förutom enstaka bilar, en paramotor och något som lät som en grupp festande människor (någon vrålade i alla fall "sånger") så var det enbart fåglarna som hördes.
OBS: Jag har artbestämt bina genom att jämföra med bilder på nätet, så de kan mycket väl vara felbestämda.
