Firande och framsteg

Jag har tittat lite på gamla inlägg i Östgötakatternas blogg och när jag gjorde det igår insåg jag att det var nästan exakt ett år sedan mina katter gick från att bli hemlösa till att ha ett hem (även om de inte har ett permanent hem ännu, jag hoppas dock att jag i till slut ska kunna ge dem det...). Detta var vi givetvis tvungna att fira, så katterna fick dela på en burk lyxkattmat med tonfisk och musslor:

"Ge hit maten, nu!"

Nalla var tvungen att visa hur modig hon var för att få maten, då jag placerade matfatet så hon var tvungen att gå över mina ben och bli klappad en massa. (Semlan behövde inte göra så här otäcka saker för att få sin mat)

Tonfisken var väldigt uppskattad, men klapparna var lite mindre uppskattade ;) Efter festmåltiden trodde jag att firandet var över, men tji fick jag för katterna skulle överraska mig. Katterna la sig tillsammans i fåtöljen, något som händer väldigt sällan, så jag tänkte att jag skulle utnyttja det: Semlan avskyr att bli klappad på med fjädervippan, men Nalla tycker att det är väldigt trevligt så hon skulle få visa det för Semlan. 

Båda katterna låg kvar när jag började klappa Nalla med fjädervippan. Sedan bestämde jag mig för att byta fjädervippan mot handen. Först var Nalla ganska spänd, men efter ett tag slappnade hon av och la sig till rätta. Det var till och med så skönt att hon rullade ihop sig lite så som katter gör. Vår kelstund höll på i minst fem minuter! Efter det tröttnade jag och tyckte att det var bäst att sluta innan Nalla tröttnade. Jag kelade dock ytterligare en gång med henne och då tror jag att jag nästan fick igång hennes "motor". Jag fick också klappa henne efter att hon lämnat den sköna fåtöljen.

Vackraste Nalla firade genom att låta sig bli kelad med.

Semlan överraskade också, dels genom att ligga kvar när jag kelade med Nalla och sen när hon låg kvar själv i fåtöljen: Semlan hatar som sagt fjädervippan och överhuvudtaget när jag försöker peta på henne och brukar hoppa undan som om hon fått en elektrisk stöt. Samtidigt så är hon väldigt kelig och sällskapssjuk: Hon ligger ofta och kråmar sig på golvet och ropar på Nalla när hon är uppe på bokhyllan. Min teori är att hon när hon upptäcker att varken fjädervippan eller jag är farliga så kommer hon bli en gospropp. Därför så försöker jag att med jämna mellanrum klappa henne. Igår gjorde jag det med fjädervippan och hon sprang inte iväg direkt! Fick stryka henne med vippan rätt länge, även om hon visade att det var konstigt och lite obehagligt. När jag försökte stryka henne på huvudet fick hon nog och flydde, men nu vet jag att jag inte ska försöka klappa henne på huvudet. Detta var ett jättestort framsteg.

Sötaste Semlan lät sig bli klappad med fjädervippan.

Så jag fick också presenter när vi firade att katterna varit infångade i ett år :D

Besök gärna Östgötakatternas blogg och se om du kan göra något för Nalla och Semlans släktingar som söker hem (både stödhem och permanenta hem).