Att skaffa en ny familjemedlem

Sedan Nalla gick bort har Semlan visat mer och mer behov av sällskap. Och det är visserligen trevligt att sova med en katt bredvid sig och att ha en allmänt gosig katt. Det är mindre kul att känna att man inte kan tillfredsställa hennes sällskapsbehov, särskilt när jag jobbar och är borta 8-18. Så strax innan jul bestämde jag mig för att det var dags att skaffa en kompis åt Semlan.

Det var självklart att jag skulle skaffa en katt från ett katthem som var medlem i SVEKATT och mitt val föll på Stockholms katthem. De är väldigt seriösa, men det innebär också att det var en procedur att adoptera en katt därifrån, då de kräver att man besöker katten flera gånger. Detta tycker jag är bra, för då får man möjlighet att lära känna katten innan man bestämmer sig helt.

Mitt första besök på katthemmet var den 18 december och det ligger långt bort från där jag bor: en timme och två byten tog det enkel väg. Det är ett stort och välskött katthem, men det fanns inte så många obokade katter som passade det jag sökte efter. En av katterna jag hade tittat lite extra på deras hemsida innan besöket var Arvina: en vacker, kolvart, kastrerad huskattshona på 7 månader. Hon räknas av katthemmet som skyggis, men jag märkte snabbt när jag spenderade lite tid i den buren hon satt i att hon inte var på långa vägar så skygg som Nalla och Semlan var när jag fick dem. Så besöket slutade med att jag bokade henne. Då hon räknades som skyggis så krävdes ytterligare fyra besök (där de sista tre besöken blev i en klump, eftersom jag hade missat att första besöket inte räknades som ett riktigt besök).

Första besöket, då jag bestämde mig för att boka henne.

Andra besöket hos busfröken.

Tredje besöket. Hon var lite svårflörtad eftersom hennes bur/rum höll på att städas, men lite bus blev det.

Också från tredje besöket.

Fjärde gången jag träffade henne på katthemmet.

När jag gjorde det femte (fjärde riktiga besöket) var det en nyvaken och trött katt jag hittade. Många gäspningar blev det.

*GÄSPA*

Arvina var inte ensam på sitt rum (ingen kattunge/ungkatt ska behöva vara ensam). Till sällskap hade hon lilla Fairline (och första gången jag var på besök var de tre, men den tredje katten fick åka till sitt nya hem strax efter).

Vid mitt sista besök vågade sig Fairline (efter lite lockande och retande med leksak) ner på golvet. Vid de övriga besöken låg hon högst upp i katträdet.

Söta Fairline. I skrivande stund verkar hon fortfarande vara kvar på katthemmet, men hon har blivit bokad, så jag håller tummarna för att hon också får åka hem snart.

Arvina är trött efter lek, men man kan ju inte låta bli att hålla koll på leksaken ändå.

Så den 2 januari kom katthemmet hem med henne till mig. Men hur det gick får bli ett eget blogginlägg.

Arvina fick ett nytt namn efter ett tag eftersom matte tyckte att hennes namn lät förskräckligt på småländska och matte inte ville ha ett namn som hon uttalade fult. Eftersom Arvina är duktig på att göra sig osynlig i skuggor så fick hon namnet "Skugga" (även om matten försökte komma på något nördigare).

Hej då, 2015

Då var 2015 över och det kändes som ytterligare ett dåligt år, men det har ändå hänt en del positiva saker, så för att ändå kunna se ljust på året tänkte jag räkna upp både de negativa sakerna och de positiva.

Det negativa med 2015

• Det som färgar året mest är att min älskade Nalla fick somna in i september. Hon (som tillsammans med Semlan) var min första egna katt och som lärde mig massor om skygga katter och den belöningen man får när de äntligen börjar lita på en. 
• Osäkerhet/otrygghet: 
• Första halvåret var jag arbetslös och när jag skulle få jobb och var (som det är) väldigt osäkert. 
• När jag väl fick jobb så var det i Stockholm och en visstidsanställning på 6 månader. (O)visstidsanställningar är i sig en osäkerhet som ger en känsla som gnager och en oro som gör att åtminstone jag inte orkar engagera mig så mycket i min egen fritid för jag riskerar ju ändå att få riva upp och starta om på ett nytt ställe om ett halvår. 
• Men största osäkerheten har varit boendet. Det är inte lätt att hitta nånstans att bo i Stockholm och det som finns att hitta är under kort tid (några månader). Att inte ha någon plats som känns som hemma utan bara en förvaring är inte roligt och längtan efter ett eget, mer långvarigt hem är stor.
• Fortsatta magproblem. Trots att jag äter glutenfritt för att behandla min celiaki krånglar min mage* fortfarande. Det har blivit lite bättre, men min mage styr fortfarande stora delar av mitt liv och det är jättetröttsamt. Det är som någon sa: "Man inser inte att man har en mage förrän den krånglar." *Ska man vara korrekt rent medicinskt/biologiskt är det väl egentligen tarmproblem.

Det positiva 2015

• Jag fick ett jobb och kunde avbryta ett årslångt arbetssökande/arbetslöshet. Dessutom har jag fått förlängning så nu har jag jobb till juni 2016.
• I och med att jag flyttade till Stockholm har jag kunnat umgås mer med min syster och hennes familj som bor i Tullinge. 
• Jag har haft tur med mitt boende i Stockholm och båda de lägenheter jag har hyrt har legat bra till och haft en bra hyra.
• Jag har gått på pysseljuntor här i Stockholm och träffat nya människor.
• Jag har börjat spela rollspel med en grupp här uppe i Stockholm (vi hade vårt första spelmöte strax innan nyår och vi ska fortsätta nu i år)

Det finns givetvis mer positiva saker, men detta var de största enstaka glädjeämnena under 2015. Sen är jag glad och tacksam över att ha familj som ställer upp och stöttar och att jag har bra vänner, även om vi inte bor i samma stad.

Sammanfattningsvis

Hej då, 2015, jag kommer inte att sakna dig utan välkomnar 2016 med öppna armar och hoppas på ett år som över lag kommer kännas positivt. För att dra till med en kliché: Nytt år och nya möjligheter.

//Johanna

(Disclaimer: Jag vet att åtminstone punkt två på de negativa sakerna kan te sig som problem som är ganska små, men för mig som haft ett väldigt tryggt liv hittills är det en stor grej.)

Det blev bara fem år

Det blev bara fem år för Nalla och mig. För en månad sen, lördagen den 12 september, var jag tvungen att låta henne somna in.  Efter knapp vecka med flera veterinärbesök blev hon ändå så dålig att jag fick åka in med henne akut till Albano djursjukhus på lördagsförmiddagen. Men inte trodde jag att det var så illa ställt att jag skulle få åka hem utan katt. Efter undersökningar som hon snällt tog sig igenom blev hon diagnoserad med FIP. För er som inte vet det är FIP en skitsjukdom som är obotlig och alltid dödlig (läs här om ni vill veta mer om sjukdomen). Så valet var inte svårt, det var bara väldigt, väldigt jobbigt. Jag och Nalla fick en sista timme tillsammans, för jag behövde någon som kunde ta hand om mig när det var dags att ta ett sista farväl. Denna någon var min syster och jag är jättetacksam över att hon kom. Det kanske var själviskt av mig att vänta då Nalla hade svårt att andas, men hon fick syrgas och dropp och hon blev inte sämre under väntetiden och jag hade inte klarat av att vara alldeles själv.

Om vad som hände under veckan innan den lördagen har jag skrivit mer om i ett inlägg på Östgötakatternas blogg och i det här inlägget tänkte jag mer fokusera på känslor och goda minnen.

En av de första bilderna jag har på Nalla. Hon var så liten när hon kom, fortfarande en ungkatt.

Nalla var en tuff katt på så sätt att jag kunde pressa henne utan att hon tog illa upp och blev ledsen och rädd, utan gick jag för långt så sa hon till. Hon lärde sig snabbt att det räckte att hota mig med tassen och under årens lopp blev det inte så många rivsår som man skulle kunnat tro när man först tänker sig att man ska ta hand om skygga katter. Och hon gav mig inget bitsår. Eller det är inte helt sant: vi hade en "lek" som gick ut på att jag höll fast en torrfoderpylla och hon skulle dra loss den och en gång bet hon hårt på mitt finger så det började blöda, men det var antagligen ett misstag.

Alltid nyfiken. Alltid peta med tassen.

Hon var också en väldigt snäll katt som stod ut med saker jag hittade på, särskilt allt eftersom hon blev modigare. Kombinationen med att hon var tuff och snäll och duktig på att vara tydlig med var hennes gräns gick gjorde att hon var en väldigt duktig lärare i hur man tar hand om och socialiserar vuxna, skygga katter. Hon var också under de sista åren (ofta) en duktig representant för att det går att få skygga katter tama. När jag fick gäster, om gästerna var lugna och snälla, kom hon ofta fram och till och med ville ha kel från dem.

Mysa kunde hon, även när hon var tvungen att trängas med mattes skolböcker.

Nalla som alltid ville verka så tuff och ha en hård yttre fasad var i själva verket ett riktigt gosmonster och hon kunde kela våldsamt. Hon "stegrade" sig gärna för att bli klappad av en hand som var lite högre upp. En gång när hon var extra kelsugen så lutade jag mig över henne och tänkte att jag skulle få en kärleksfull puff och strykning mot huvudet/ansiktet, så som man tänker sig att en katt gör (i alla fall på film). Men Nalla tog i för kung och fosterland smällde i huvudet mitt emellan mina ögon. Aj. Efter det lutade jag mig inte över henne utan nöjde mig med att hon fick "stegra" efter händer, för det var inte skönt att bli skallad av en katt.

Min trickkatt.

Hon må ha sett graciös ut, men Nalla var en ganska klantig katt. Min vän Olle brukar påstå att hon var den enda katt som han sett trilla när hon låg ner. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände den gången, men det är inte otroligt att det hände. Däremot var det sällan hon rev ner saker som krukor och sånt. Fast det kan bero på att jag är ganska duktig på att kattsäkra mitt hem.

Buskatt

Den månad som har gått har varit riktigt jobbig: många tankar som snurrat runt och skuldkänslor som försökt tränga sig på som jag behövt värja mig från. Man misstänker att FIP utlöses av stress och det kan vara så att flytten till Stockholm var den utlösande faktorn. Samtidigt behövde jag verkligen flytta för att jag fick ett jobb här efter ett år med arbetslöshet. Jag visste dessutom inte att mina katter bar på coronaviruset, bara misstänkte eftersom det finns andra östgötakatter från samma koloni som gått bort  i FIP (det är ett jättevanligt virus, så det är inget förvånande att det finns där det finns många katter). Men även om jag hade vetat säkert hade jag behövt flytta med katterna. Alternativet hade varit att låta dem bo kvar i Nässjö över hela sommaren och det hade varit ett sämre alternativ för både mig och dem. Och att en katt bär på coronaviruset betyder inte att FIP kommer att bryta ut, även om den blir stressad. Så jag slåss mot skuldkänslorna och försöker bygga mig en borg där de inte kan komma in, även om det är svårt.

Jag kämpar också mot vågor av förlamande sorg, även om de inte kommer lika tätt nu som i början. Och vissa gånger, när det passar låter jag vågorna skölja in över mig. För sörja måste man få göra, det är bara väldigt jobbigt om det kommer när man måste göra nåt annat.

Så nu är det bara Semlan och jag. Jag tror Semlan visste bättre än jag hur sjuk Nalla faktiskt var, för den sista veckan såg hon till att ligga i närheten av sin syster på ett sätt som jag sällan sett tidigare. Som om hon ville vaka och trösta Nalla. Semlan mår bra, men det märks att hon är väldigt ensam efter sin systers bortgång. Hon är mer kontaktsökande, men det känns också lite som om hon förlorat en del av sin egen trygghet och att hon är lite oroligare. Det är inte så konstigt: det här är nog första gången i Semlans liv som hon är alldeles ensam (så som det blir när jag jobbar eller åker bort). Jag kommer se till att vi utökar vår familj med en katt till så småningom, men just nu är det olämpligt då jag inte vet vad som händer med varken bostad eller jobb efter nyår.  Det vore inte rätt vist mot mig, Semlan eller den nya katten att skaffa ny katt i ett sådant läge. Så tills mitt liv blir stabilare är det bara jag, Semlan och minnena av Nalla.

Systrar (antagligen var de halvsystrar)

Jag tänkte avsluta med de ord som jag avslutade blogginlägget hos Östgötakatterna med:

I mitt hjärta finns nu ett Nalla-format hål, men det är egentligen inget riktigt hål för där finns inte bara tomhet och saknad utan det är även fullt av kärlek och minnen av en liten katt som lärde mig så mycket och gav mig så mycket glädje.

Min pälskling som så ofta ställde upp som kudde

Fem år

Idag är det fem år sen jag och katterna började bo ihop. Här kommer ett blocgginlägg med lite reprisbilder.

De har utvecklats mycket under de här åren. Från att vara två små skrämda skyggisar:

till att bli en trygg katt (Nalla som tigger kel av så gott som alla) och en blygis (Semlan, som bara tigger kel av mig när det passar henne, men det gör det ett par gånger om dagen)

Keliga katter är de båda två i alla fall.

Kattpyssel

På senaste tiden har jag gjort lite pyssel till katterna:

Jag gjorde små stickade kaniner med kattmynta i, mest för att hålla igång stickningen medan jag väntade på möjlighet att köpa rätt garn till mitt stora projekt. Jag utgick från det här mönstret.

Kanin?

Kaniiiiiin!!!

Lisas katt Stig fick också en kanin. Den fick genomgå en ganska omild behandling och var bättre begagnad på mindre än en vecka (den är nog sämre begagnad nu)

Men kaninerna var bara en distraktion, jag har också sysslat med ett mycket större projekt: Att sy transportbursöverdrag. För när man transporterar katter är det viktigt att göra det så säkert som möjligt och med minimalt med stress (ni kan få mer ingående information vad man ska tänka på här).

Transportbursöverdragen tjänar två syften:  

• Att minimera intryck i buren när katterna transporteras.
• Att göra burarna snyggare när de står framme.

Mina kattburar är inte så snygga, men de är säkrade så gott det går med igentejpade luckor, spännband runt buren (eftersom de är tvådelade) och en gummisnodd som exktra säkerhet när dörren är stängd.

Jag måste säga att jag är ganska stolt över hur överdragen blev, då det var min egen design från början till slut. Dessutom löpte det på jättesmidigt. Normalt sett brukar jag alltid göra minst ett jobbigt tankefel när jag gör mina projekt från grunden, så jag blev lite nervös när inget sånt dök upp. Till slut dök det upp ett tankefel som jag upptäckte långt innan det blev ett problem.

Designen är enkel med en vit kattsiluett (med överdriven svans).  

Överdraget är dubbelt med en svart insida för att minska ljusinsläppet.

Kattsiluetten på det andra transportöverdraget ser lite annorlunda ut.

Överdraget hålls på plats med snören.

Med snörena kan man också binda upp framflärpen smidigt.

Burarna är tillräckligt snygga nu för att stå framme och Nalla verkar tycka att de blivit lite bättre att vara på (inklusive kloa på dem).

Jag har redan testat det ena transportöverdraget i skarpt läge då katterna skulle vaccineras (det andra var inte färdigt då). Jag är mycket nöjd med hur det fungerade och det var betydligt smidigare än min tidigare lösning med att slänga över en fleecefilt.

Att göra en skattjakt

Vad behöver man för att anordna en riktig skattjakt?

Jo, en hel del förberedelser:

Ett rymdägg 

En robothund i rymdägget som behöver hjälp med att hitta skatten

En karta på kaffepatinerat papper...

Nej, vänta! Två kartor! (Ej skalenliga)

Och en skatt så klart.

Sen var det dags att springa runt i Skogslund och gömma skatten och ledtrådarna.

Fast att göra en skattjakt utan nån som kan jaga reda på skatten verkar ju onödigt? Jo, men nu skulle min äldsta systerson Albin, som blir 5 år nu i vår,  besöka sin mormor och morfar i Skogslund under sista helgen i april. Den här skattjakten (inklusive skatten) var min födelsedagspresent till honom:

Det började med att det låg nåt konstigt bland Morfars påskliljor.

Ett rymdägg med en robothund och en skattkarta!

Bäst att följa kartan.

Första kartan ledde till en till karta, och en nyckel. Kan man öppna skatten med den tro?

Den andra skattkartan ledde till stallet och sa att man skulle leta "högt, högt upp". 

Kan skatten finnas på höloftet?

Kan det verkligen finnas en skatt här? Morfar trodde inte det och tyckte att de skulle gå ner igen.

Men precis då hittade Albin skatten längst bort i höet!

Dags att öppna skatten. Vad kan finnas i den?

Hästarna hoppas på att det är mat till dem.

Men det var det inte, utan det var ett paket till Albin.

Och det var slutet på skattjakten. Kvar var bara paketöppningen och där fick jag inga bra bilder. Jag tror både Morfar och Albin hade riktigt roligt på skattjakten och den tid jag la på förberedelserna gav utdelning (även om Albin inte vet att det var jag som fixade den, men det gör ju inget eftersom han inte lär hålla koll på att han inte får nån annan födelsedagspresent av mig). Men vad var det egentligen i paketet som var skatten?

En bok såklart! En som var riktigt rolig att läsa högt ur :)